Vägen till Killans bönegård
Vägen från busshållplatsen till Killans bönegård är noga räknad 260 meter. Enligt uppgift ska det ta mig mindre än fem minuter att nå fram. Det är ingen mer än jag som klivit av bussen och byn jag befinner mig i, Östra Vemmerlöv på Österlen, verkar inte direkt sjuda av liv. En skylt upplyser mig om att det någonstans tillhandahålls grus och betong, och långt ute på ett fält skymtar en stillastående traktor. Villaträdgårdarna längs Bygatan är prydliga och välskötta, men förunderligt stillsamma i middagssolen. Inte heller bondgården vid vägskälet längre fram avslöjar något om dess inre liv, byggnaderna står raka och stumma med tillstängda dörrar. Den omgivande stillheten omvandlas till ett begynnande lugn inombords. Sinnena skärps och en ilning far igenom mig, en förnimmelse av en livgivande kraft, trots allt; ”låt mitt hjärta känna din Andes vingslag.”
Min väg till bönegården fortsätter längs Kyrkvägen. Gatunamnet pekar hän mot vägens slutmål, men sikten skyms av korrugerade plåttak på vitkalkade hus. De täta häckarna som vuxit sig höga vid tomtgränserna bidrar till det förminskade synfältet. Det yttre sinnesintrycket sammanförs med en inre själserfarenhet; blicken har blivit skymd av en närgången och ogenomtränglig ängslan. Besvikelsen sköljer över mig när jag drabbas av insikten att det jag trodde mig hade åkt ifrån visar sig vara en del i min annars lätta packning, nerstoppad mellan lakanen och den varma tröjan. Orden slår med plötslig kraft mot takplåten: ”Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp.”
Böneropet driver mig mot den efterled som definierar den konkreta plats dit jag är på väg, en gård vars huvudsakliga, om inte enda syfte är dess attribut, bön. Är en sådan plats möjlig? Vad är det som får människor att enskilt och i gemenskap komma ända hit, för att be? Kanske svaret finns i hjortens längtan och bäckens vatten. Min inre oro, som någon så omsorgsfullt packat ned, behöver inte lämnas därhän utan får här en möjlighet att stillna inför Guds ansikte. En viskning i lövverket föranledd av en oväntad vindfläkt och en åkersork som snabbt pilar över gårdsplanen låter mig ana något av det enkla, men djupt meningsfulla liv som efter tjugo år fortsatt pulserar på bönegården. Jag känner doften av något friskt slå emot mig när jag börjar gå mot huset. På trappan vid ytterdörren stannar jag till, vänder den nu allt klarare blicken uppåt och ber tyst: ”Jag har ingen annan önskan än att leva efter din vilja. Lär mig att be, låt mig vara en bön.”
Alexandra Hibolin,
medlem i Killan