En källa är ett ”ställe där grundvatten naturligt tränger fram ur jorden”. Det var sina fäders källa som kvinnan i Johannesevangeliets fjärde kapitel var på väg till när hon gick fram på vardagens vägar för att hämta vatten. En berättelse som varit definierande för Killans bönegård och som sammanfattar mycket vad denna plats kommit att betyda för mig. En plats att möta Kristus, att föra andliga samtal och där bönen naturligt tränger fram ur mitt inre. Men Killan är inte någonstans dit jag har dragit mig undan för att komma bort. Killan är mer något jag bär med mig när jag går fram på vardagens vägar. Det är en källa från vilken jag hämtar friskt vatten att ta med mig när jag vänder hem till arbete och familj.
För mig blev Killan tidigt i 20-årsåldern svaret på frågan hur man får ihop ett vanligt modernt liv med längtan att göra hela sitt liv till en bön. Fast det var inte den typen av svar som får en att lämna frågan och gå vidare, utan en sorts svar som gör att man vill gräva djupare och djupare. För på Bönegården fick jag erfara en livshållning där bönen på ett kompromisslöst sätt får komma före allt annat. Det handlade dels om att gå in i rytmen av tidebönerna, där psaltarpsalmernas växelläsning rör sig som en klockpendel, dels om tystnaden, att få avstå från att reagera på varje impuls. I denna ram av bön och tystnad märkte jag att blicken skärptes och jag blev uppmärksam på tillvaron på ett nytt sätt. Killan har lärt mig att laga en soppa kan vara bön. I min kropp bär jag med mig minnet om hur jag under reträttens tystnad öppnar och stänger dörrar försiktigt och passar var jag sätter mina fötter på de knarrande golven. Det är lager av erfarenheter som jag fått med mig när jag lagar köttbullar och pasta till mina hungriga förskolebarn en tisdagskväll i februari. Jag det är en sorts praktiskt andlighet som jag med stor tacksamhet bär med mig, för jag vet nu att det spelar roll hur jag öppnar och stänger dörren när jag som präst ska träffa någon för ett samtal.
I 20 år har Killans bönegård funnits. Det är en glädje och tacksamhet att denna plats lever som en påminnelse om och materialisering av den ständiga bönen. Det är också min bön att Killan ska fortsätta vara en plats där människor får upptäcka och fördjupa sin Gudsrelation, där de andliga samtalen får ta plats och där bönen får välla fram som levande vatten ur jorden.
Tobias Berg,
medlem i Killan