Idag är det den 28 februari. I morgon är det den 1 mars.
För 19 år sedan, Nådens år 2004, fanns det en dag till. Inklämt mellan 28 februari och 1 mars hade någon i kalenderhistorien pressat in den 29 februari. En dag som vanligen inte alls finns. En dag som ibland blir alldeles speciell.
Speciell blev dagen Nådens år 2004. Något mycket oväntat hände i in liten oansenlig by på skånska Österlen. Några kom vandrande med ett kors i täten i den gnistrande snön, som inte riktigt visste om den var februarisnö eller marssnö. De kom från de ömkliga resterna av det en gång så mäktiga, men sedan reformationen så skändade, klostret i Tumathorp. De kom med sång på sina läppar, sången om något nytt som tar vid när andra river ner.
På gårdsplanen framför det vita huset i Ö Vemmerlöv stod andra människor samlade i klungor. De väntade. De stämde in i sången. Ögon tårades. I en av klungorna stod en biskop med sin stav. Också hon väntade. Väntade på att få nedkalla den Högstes välsignelse över något. Men vad?
I fyra vintermånader hade en liten, ack så liten, grupp människor bejakat sin stora längtan genom att göra om den gamla prästgården till en Bönegård. Ovana händer arbetade dag och natt med för dem ovana redskap. De rev och byggde, skrapade och målade, slängde och förbättrade. Andra kom med möbler och husgeråd.
Bönegård, vad är det? Ingen visste, begreppet finns inte i kyrkans organisation. Men något – eller Någon – drev dem. Deras längtan behövde en plats, ett rum för tystnad, gemensam bön, klargörande fördjupande samtal, sådana där det blir alldeles uppenbart att Mästaren själv är med.
Organisation och konkret ”hur gör man?” har successivt ändrats efter behov och erfarenhet. Men den längtan efter en fördjupad Gudsrelation som var grunden till alltihop, den finns kvar, och tusentals människor har genom åren funnit att Killans bönegård är en god plats för att längta, söka och djupna.
Och som av en händelse råkar det bli så att om ett år, när Killan får tacka för 20 år av bönens liv på Bönegården, då finns återigen den 29 februari.
/Lars Axelsson Alebo