Det måste ha varit i gryningen som Maria fick besök av den där ängeln. Eller i alla fall tidigt på morgonen. Kanske är det bara för att jag är morgonpigg som jag tänker så. För mig bär dygnets allra första timmar på en särskild välsignelse. De rymmer en hemlighet som liksom dunstar bort under dagens lopp allt eftersom solen stiger och stillheten försvinner. Morgontimmarna är som det skimrande daggvåta gräset som bara kan kännas av nakna, morgonpigga fötter eller daggdroppen i daggkåpebladet som bara kan skådas av ett nyvaknat morgonöga.
Den morgontrötte håller förstås inte med mig och slutar kanske läsa här. Men jag anar att det även finns andra tider på dygnet då tillvarons skönhet öppnar sig för den som inte är som jag.
För mig är det på morgonen det viktigaste händer. Det är då jag tänker de mest hoppfulla tankarna. Det är då jag får de bästa idéerna och tillgång till min kreativitet. Det är då jag kan be. Det som under eftermiddagens trötthet eller nattens modlöshet känns svårt och rentav omöjligt blir plötsligt möjligt. Klart att det är i en sådan stund av öppenhet, närvaro, hopp och möjligheter som ett änglabesök kan uppfattas och tas emot.
På måndag är det den 25 mars och därmed Jungfru Marie bebådelsedag. Det är en synnerligen speciell dag. I almanackan står det inget annat namn, ingen har namnsdag. Dagen innan har Gabriel namnsdag och dagen efter är det Emanuel. Det är förstås ingen slump att namnen kommer i denna ordning. Ängeln Gabriel kommer till Maria och hon tackar jag till att bära och föda Gud in i världen. Namnet Emanuel, eller Immanuel, betyder ”Gud är med oss”. Genom Maria kommer Gud till oss på ett särskilt sätt när hon föder Jesusbarnet.
Jag lärde mig för en tid sedan att växten daggkåpa också bär namnet Marias mantel. Varje blad är ju som en skål, en mantel, och längst ner i bladet samlas vatten som i en daggdroppe och minner om Maria som bar pärlan i sitt innersta. Den som kryper riktigt nära kan ibland se hur hela världen liksom speglas i denna lilla skira droppe.
Vårfrudagstiden är på många sätt som en enda lång gryning. En daggdroppetid. I trädgården på Killans bönegård återvänder den stolta fasanen till sitt givna hörn i nordväst och börjar sjunga sin vårsång. Det finns de som säger att fasanen är en fågel som visserligen försöker sjunga men inte riktigt kan. Det beror nog på vilken frekvens örat och själen är inställd på, tänker jag som alltid annars vill lyssna till skönsång. Men själv hör jag bara ljuva toner eftersom fasanen på ett särskilt sätt väcker en djup längtan inne i mig. En längtan efter att även jag på något sätt ska kunna ta emot livet på nytt efter en tung och kall vinter. Och om jag nu kan ta emot den där Gudspärlan av nytt liv så har daggkåpan lärt mig att hela världen kan speglas i denna lilla droppe av hopp.
Jag önskar oss alla en välsignad Vårfrudagstid. En daggdroppetid för oss var och en att samla nytt hopp och liv i vårt innersta. Både för vår egen skull, men inte bara. Världen behöver vårt hopp!
Krönika i YA 23 mars 2024/Anna Alebo