En av de sista söndagarna under sommaren visar hur Jesus, i ännu ett försök att få oss att fundera över hur vi lever våra liv, berättar om två män som är i templet för att be. Den ene slår sig för bröstet i förtvivlan och får knappt fram ett ord i sin bön där han står, medveten som han är om alla sina felsteg. Medan den andre mannen självgott ser ner på denne och ber på fullaste allvar: ”Jag tackar dig Gud för att jag inte är som andra människor.”
Där jag sitter i kyrkbänken och ser hur prästen tar sats för att börja sin predikan kommer jag på mig själv med att ha huvudet fullt av en barnvisa som jag kan sedan barnsben. Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand. Den går runt och runt och sista strofen får det att liksom stocka sig i halsen: och vi är vän med alla på jorden må ni tro. Vi är vän med alla på jorden må ni tro. Ska sanningen fram så är vi väl ibland knappt ens vän med dem som sitter i ringen. Än mindre med alla på jorden. Må vi tro. Ändå skakar vi väl allihop lite lätt på huvudet åt den självgode mannen i templet som tycker sig vara lite förmer än andra. Vilken människa. Men med handen på hjärtat. Har du aldrig varit honom?
I grund och botten är vi alla rätt lika. Med olika förutsättningar, naturligtvis. Men vi delar alla samma livsvillkor i det att vi föds. Vi får en tid på jorden. Vi dör och går vidare. Men på något sätt så glömmer vi lätt bort det på vägen. Det är så mycket man kan tycka och tänka om varandra. Om andra. Som man som tur är inte är som. Eller?
En av mina vänner jobbar i ett arbetslag där de flesta av arbetskamraterna inte ser ut som hon gör. Eller som jag gör. Hon brukar säga att de ser ut som om de spelar i det hårdaste av alla Heavy metalband. Det är mycket tatueringar med död och annat, mycket nitar och mycket svart och mycket tröjtryck som flörtar med den mörka sidan. En av dem har tagit namnet Varg eftersom han tyckte att Martin lät för mesigt. Denne Martin, eller Varg, berättade en morgon för min vän att han och en annan ur arbetslaget kvällen innan hade hjälpt en dam som hade trillat ihop på tågstationen. De hade hjälpt henne. Ingen annan. Alla andra hade bara stått och tittat. Damen hämtade sig ganska snabbt, berättade Varg som var förvånad över hur snabbt hon faktiskt hade piggnat till. Min vän och jag skrattade gott när vi funderade över vilken den där damens första tanke hade varit när dessa två heavymetalliknande hjälpare stått lutade över henne och att det kanske hade stor inverkan på hennes snabba tillfrisknande.
Som vi skrattade. Tills det stockade sig i halsen på samma sätt som när jag ska sjunga om hur vän jag är med alla i hela världen. Naturligtvis var hon säkert rädd för att de skulle råna henne eller utsätta henne för andra saker som vore allt annat än att en hjälp. Helt omedveten som hon var om att Varg i själva verket var ordförande i Skånes smådjursförening eller att den andre hjälparen som har fru och två små barn hemma inte skulle drömma om att ens göra en fluga förnär.
Skenet bedrar. Och vad du tänker om andra säger ofta mycket mer om dig själv än om just andra. Nu vet jag inte vad hon tänkte, den där damen på tågstationen. Men jag hör mitt eget skratt och tänker att det säger mer om mig än om något annat. För vad skrattar jag åt? Kvinnan som blir rädd för sina egna hjälpare? Att jag inbillar mig att jag har en friare människosyn? Eller det faktum att man tydligen inte kan se ut hur som helst om man vill visa medmänsklighet?
Skenet bedrar. Och du är inte den jag tror att du är och jag är inte den du tror att jag är. Men vi bär förmodligen båda samma längtan efter att i andra möta tålamod. Samma längtan efter förståelse. Samma längtan efter medmänsklighet. Vi är lika.
Så jag tackar dig Gud för att jag är precis som alla andra människor.
Småaktig, missunnsam och självgod.
Men också förmögen till stordåd.
Din avbild.
Precis som vi är varenda en av oss.
Jesus,
du som känner oss utan och innan
och ändå älskar utan gräns.
Lär oss att bli mer som du.
Anna Jerrhag, medlem i Killan