På väg …

16 sep 2024

Det var sensommar. Sedan några dagar tillbaka befann jag mig på Österlen, på en plats jag ofta återkommer till, Killans bönegård.

Jag hade kommit dit för att fundera över mitt livs riktning. Jag hade suttit i bönerummet, bett och tänt ljus. En del långa vandringar med karta i hand hade det också blivit, för att lugna och sortera tankarna.

Nu vandrade jag i en labyrint.
Det var inte en sådan labyrint där man ständigt kommer till en återvändsgränd eller där man helt går vilse. Nej, labyrinten som finns helt nära bönegården, i kanten av Östra Vemmerlövs kyrkogård, är av ett annat slag.
Det är en sådan labyrint där vägen vindlar fram och åter, men där det aldrig blir helt stopp. Det finns alltid en väg vidare.

Labyrinten inbjuder mig att gå in i dess öppning och gå mot mitten. Det verkar så enkelt, men plötsligt blir jag osäker. Har jag gått fel? Jag skulle in mot labyrintens centrum, men nu är jag på väg bort från centrum, eller hur? Osäker och lite undrande fortsätter jag ändå att gå. Försöker känna tillit, att vägen leder mig rätt.

Jag går där och funderar över mitt liv, ett liv som också svänger hit och dit, och där jag försöker känna tillit, att någon leder mig rätt. Jag tänker att denne någon, som jag kallar Gud, både går vid min sida och möter mig längst in, i det inre av mig och i det innersta i tillvaron.

Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen må Gud hålla,
hålla dig i sin hand.

Agneta Stenermark Nyberg
Medlem i Killan

 

Foto: Marita Roth

Dagens bibelord

21 november
Paulus skriver: Om jag känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.
(1 Kor 13:1-13)