Häromdagen plockade jag fram den enda bok jag bevarat sedan jag var ung. Den är tunn och ganska stor och handlar om himlens alla stjärnor och planeter. Jag minns hur jag snabbt brukade bläddra förbi de få sidorna med förklarande text. Det enda jag var intresserad av var mittuppslaget som bestod av en fluorescerande karta över stjärnhimlen.
Om jag höll mittuppslaget under min skrivbordslampa någon minut så blev kartan självlysande. Effekten varade bara några minuter så jag fick skynda mig. Snart stod jag ute i kvällsmörkret med den uppslagna boken i mina händer och med blicken vandrande mellan boken och himlen.
Jag minns dessa kvällar som djupt meningsfulla. Detta var före mobiltelefonernas tid. Ja, inte ens datorer fanns. En tid då det var lite lättare att förundras över det lilla.
För mig var det omvälvande. Jag lärde mig alla stjärntecken vilket skänker mig glädje än idag. Men det jag är mest tacksam över är den förundran över Alltet som gavs mig. En hel värld öppnade sig för mig när jag förstod att tillvaron inte bara är platt och horisontell utan också vertikal och evig.
Kanske är det därför jag är så fascinerad av stjärntydarna som firas under Trettondedagshelgen. Jag känner igen mig i deras nyfikenhet och längtan. De ägnade dygnets mörka timmar till att skåda natthimlen i sin övertygelse om att den hade något viktigt att berätta. Och en natt fick de syn på den där stjärnan som inte bara fick dem att fortsätta längta utan också att bryta upp och ge sig av för att följa den.
Några herdar som vaktade får i närheten av Betlehem hade också fått ett tilltal i natten. I deras fall hade änglar dykt upp på himlen och fått dem att ge sig av till samma stall.
Inte alla uppfattade stjärnan eller såg änglarna. Låt oss ta lärdom av att det var fåraherdar, vana vid att vaka ensamma i natten och att lyssna efter yttre och inte rörelser, som uppfattade änglarnas sång och som bröt upp för att hälsa barnet.
Och låt oss minnas att det var stjärntydare, de som ägnade tid åt att skåda i natten, och reflektera över vad de såg, som uppfattade den nya stjärnan och lämnade allt för att följa den.
Hur reagerade egentligen den unga Maria på alla som kom och berättade om stjärnor och änglar och förunderliga ting om hennes son? Det beskrivs med en enda mening som vi också får lov att ta till oss i våra liv: Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.
Det finns idag en stor längtan efter att söka något annat än det nutidens snabbhet och ytlighet kan ge. Kanske har vi nått en punkt i vår teknologiskt skenande värld då vi börjar ana hur alldeles nödvändigt det är för människan att aktivt söka stillhet, reflektion och eftertanke. Att ge sig själv tid, liksom Maria, att kontemplera över Tillvarons djupaste hemligheter som en motkraft till allt annat som drar oss upp till ytan.
Att vila under stjärnan en stund kan göra även oss fluorescerande. Vad kan vara viktigare i en värld och en tid som längtar efter ljus och hopp?
Krönika i YA 4 jan 2025/AA