När jag var liten fick jag ett brev som gjorde mig lycklig. Jag älskade en TV-serie som hette Min vän från mars. Den handlade om en utomjording som kraschat med sitt rymdskepp och måste vänta på jorden tills det reparerats. Han blev inneboende hos en man vid namn Tim under täcknamnet Farbror Martin. Han hade antenner på huvudet, kunde göra sig osynlig, läsa andras tankar och förflytta föremål bara genom att peka på dem. Därför var det ju inte så konstigt att han också kunde känna till att lilla jag fanns här på Österlen och gillade honom. Jag grubblade inte heller över att brevet var skrivet på fläckfri svenska.
Jag minns inget av brevets innehåll, bara att det var underskrivet av Din vän från mars. Jag var väl bara fem eller sex år så det tog lite tid innan jag förstod att det alls inte varit en utomjording som hållit i pennan utan min egen storasyster som helt enkelt ville göra mig glad. Och brevet måste ha gjort stort intryck eftersom jag fortfarande minns det.
Detta är nog det enda brevet jag fått som skrivits av en spökskrivare men om och om igen har människor dykt upp i mitt liv som bara velat mig väl. Personer som frågat efter mig och hur jag har det, som uppmuntrat och stöttat. Som burits av en önskan att göra min glad och stark. I deras sällskap har jag alltid kunnat slappna av och vara mig själv eftersom jag upplevt att ingenting jag sagt eller gjort kunde få mig att falla ur deras omsorg.
Även Jesus hade sådan människor i sitt liv. Idag den 27 juli firas minnet av de tre syskonen Marta, Maria och Lasaros som bodde i byn Betania utanför Jerusalem. I Bibeln berättas om alla människor som kretsade kring Jesus. Det var inte barahans tolv lärjungar utan betydligt fler som följde honom, både män och kvinnor. Och dessutom sökte människor i nöd och utsatthet upp honom överallt där han kom vandrade, för att få hjälp och råd.
I en ny bok av jesuiten James Martin skriver han på ett alldeles befriande sätt hur tröttsamt det måste ha varit för Jesus att förhålla sig till alla dessa människor och viljor som omgav honom. Lärjungarna befann sig ju i en inlärningsfas och kunde både knota, knorra och tävla med varandra. Men mitt i allt fanns ett sammanhang dit Jesus kunde vandra för att vila och vara sig själv. Jag njuter av bilden jag ser i mitt inre när Jesus går in över tröskeln till huset i Betania. Jag ser hur han stänger dörren om sig, ler mot syskonen, slappnar av och pustar ut.
Jag har ofta mediterat över berättelserna som handlar om när Jesus kommer hem till sina vänner men mest tänkt hur fint det var för syskonen att få besök av Mästaren. Först nu inser jag hur viktigt det var även för Jesus själv att ha denna fristad. Det var förstås därför han återvände dit så ofta som han gjorde. Till sitt eget refugium. Han kom hem.
Kanske kan vi denna dag reflektera en stund över vårt eget Betania. Var kan jag pusta ut för att vila hos någon som bara vill mig väl? Som vill göra mig glad? Och hur kan jag vara ett refugium, en fristad, för någon annan?
Krönika i Ystads allehanda 27 juli 2024