Hon blommade sig ända in i döden

Det är lätt att ta den goda skörden för given. I alla fall när man står mitt i den, såsom jag gjorde i somras. Det påmindes jag om häromdagen när jag skördade de tre allra sista gurkorna. De liknade inte alls sommarens fullmatade exemplar. De här var krokiga, skrovliga, små och lite sega. Krispigheten var ett minne blott, men jag märkte att jag plockade dem med större vördnad än vad jag gjort under överflödets tid. Och jag kunde känna samma förundran över årets tre sista gurkor som jag gjort inför de tre första groddarna som sprängde sig genom jordytan i våras.

Hösten och våren är de mest intressanta årstiderna. Båda är korta, vibrerande tider då hinnan mellan liv och död och mellan död och liv blir tunn, ja nästan suddas ut. Våren och hösten fångar mig på ett sätt som inte den sköna långa sommaren klarar av att göra, trots sin ymnighet. Inte heller den långa mörka vintern berör mig såsom förändringens båda årstider gör. Jag kan inte slita blicken från det spröda, ljusgröna livet under våren och jubla över livets ankomst. Och jag kan inte heller låta bli att drunkna i det färgsprakande döendet under hösten och känna smärta över liv som försvinner bort.

När de tre sista gurkorna var skördade var det dags att klippa ner själva gurkplantorna. De hade redan passerat det vackra färgsprakande stadiet och bara hängde där med sina gulbruna, urlakade grenar. Mitt i detta stadium, strax innan förmultning, vägrade plantan trots allt att helt ge upp. Inne i den utdömda växten lyste en alldeles ny, skir och solgul liten gurkplanta. Mot alla odds! Plantan hade gett precis allt men det räckte tydligen inte för henne. Hon blommade sig ända in i döden.

Jag vill gärna odla gurkor även nästa år. Jag var ju så bra på det. Eller? Ja, jag trodde det ända tills jag läste att gurkodling är bland det allra enklaste som finns. Så var det med den mästarodlartiteln. Så befriande skönt att påminnas om att det enda jag egentligen kan göra är att förbereda jorden, så några frön, vattna och sedan vänta på att den store Mästerodlaren ska göra jobbet.

Nu står mina krukor tomma och snart förlorar tillvaron alla sina färger när träden släpper sina blad. Jag vill be Gud om nåden att själv inte tappa alltför mycket färg denna vinter. Låt mig få vara som den lilla gurkplantan som lyser trots allt och mot alla odds och därigenom vittna om att livets krafter är starkare än döden.

Krönika Ystads Allehanda okt 2024/Anna Alebo, Killans kaplan