Foto: Annika Dahl Bergh
För andra hösten i rad bjöd Killan in sina medlemmar till en reträttdag vid Domkyrkan i Lund. Det har länge varit en dröm att som ett komplement till reträtterna på Killans bönegård också gå in i stillheten mitt i stadens vimmel. På bönegården får vi hjälp av naturen och det avskilda läget att stilla oss. Reträtterna pågår dessutom ofta i flera dagar vilket gör möjligheten att djupna i sig själv och i Gud större. Tiden och miljön spelar in.
Men syftet med Killans bönegemenskap har sedan starten alltid varit att vi ska hjälpa varandra till ett regelbundet böneliv i vardagen. Många erfar att det är svårare att hålla bönen levande i det vanliga livet med allt vad det innebär och även i stadens vimmel.
Därför arbetar en liten grupp inom Killans bönegemenskap med att planera och genomföra två heldagar i Liberiet varje år – en endagsreträtt under hösten och under våren en fördjupningsdag med stillhet och bön men också samtal och delande.
Foto: Annika Dahl Bergh
Hur ser då en reträttdag i Lund ut?
Vi använder Liberiets båda våningar vilket fungerar fint även om det inte finns någon inre trappa mellan våningarna. I den Övre salen ber vi alla dagens tideböner, lyssnar till två olika reflektioner över dagens texter och tema och resten av tiden kan deltagarna sitta här och be, skriva, reflektera och till och med lägga sig ner för att vila en stund på de mjuka bönemattorna. På ovanvåningen finns också ett samtalsrum där den som vill kan samtala enskilt med en av prästerna.
I Nedre salen äter vi alla måltiderna och där kan den som vill rita, skriva, läsa, lägga pussel eller bara sitta med en kopp te eller kaffe samtidigt som det spelas stilla musik. Att gå in en stund i Domkyrkan eller långsamt vandra runt i närheten är också ett fint sätt att öva sig i att vara stilla inför Herren mitt bland alla rörelser och ljud.
Denna Adventsreträtt vandrade vi också i labyrinten utanför Liberiet. Här blir kontrasten till stadens alla ljud och rörelser extra stark. Vi fick dessutom vandra till ljudet av en härlig och munter blåsorkester som spelade i närheten. I labyrinten försöker vi inte stänga ute ljuden utan i stället låta dem vara en hjälp för oss att vara i nuet där Gud möter oss. När vi gick in i labyrinten bjöds vi in att fundera över vad vi vill avstå ifrån eller försöka engagera oss mindre i under denna adventstid som ju är en tid av fasta. Det som får tron, hoppet och kärleken att minska i mitt och andras liv. På vägen ut reflekterade vi över vad vi vill engagera oss mer i under denna förberedelsetid. Vad som får tron, hoppet och kärleken att växa i mitt eget och andras liv.
Foto: Annika Dahl Bergh
Dagen avslutades med Vesper med mässa i Övre salen.
En av reträttdeltagarna, Karin Hedner, berättade om en bild som kom för henne under eftermiddagen och som vi fick lov att dela:
Vi var som träd i en skog. Var och en med sin särskilda färg och form och sitt speciella lövverk. Vi stod där tillsammans, några tätare ihop, andra med lite mer distans. Var och en skötte sitt, vajade lite med grenarna, hälsade på en ekorre eller en granne, prasslade stillsamt med löven och barren, lät en kotte falla till marken. Ingen störde någon annan. Det vilade ett lugn över skogen. Så for plötsligt en vind genom träden och Anden blåste in mellan grenarna. Alla höjde vi våra röster och en stark, susande sång steg med vinden mot himlen. Efter en stund fortsatte vinden sin färd till en annan skog och vi återvände till våra vanliga, enskilda sysslor. Var och en skötte sitt. Lugnet bredde åter ut sig. Med jämna mellanrum återkom vinden och sången tog fart igen. Det uppkom en rytmisk pendelrörelse mellan det enskilda och det gemensamma, om och om igen. Ingetdera tog överhanden.
Vi vilade i en känsla av att vara burna tillsammans.